Bakgrunden

I slutet av 2010 blev jag sjuk. Fötter som domnade, ben som domnade. Till sist en halv kropp som domnade och gjorde mig vinglig. Ben som var tunga som betong. Och efter några magnetröntgenundersökningar och prov på ryggmärgsvätska fann man en aldrig så liten inflammationshärd i ryggraden. En så kallad myelit.
En sådan dör man inte av men det kan man göra av en hjärntumör och det var jag ganska säker på att det var. Och ganska säker på att jag skulle dö under 2011. Och det var inte så dramatiskt som det låter men när läkaren kom och meddelade att man inte hittat några tumörer i hjärnan eller ryggen så hade jag liksom vunnit förstapriset redan. Sen fick det vara vad som helst för det var nog inget dödligt. Såvida det inte var ALS och det var det ju alltså inte.

Idag, ett drygt år senare har jag kvar några få symptom. Bland annat är jag och min urinblåsa inte alldeles överens. Har lite dålig uppfattning om när det är dags att gå och kissa och dessutom tar det en jävla lång tid att tömma den där blåsan. Jag som alltid varit en snabbkissare. Och så har jag som ett band runt magen alldeles i nederkant av revbenen och det där bandet är olika hårt åtdraget olika dagar. De dagar som det är alldeles väldigt hårt åtdraget har jag lite svårt med andningen. Inte så att jag blir blå i ansiktet och ligger och kippar efter luft. Men ungefär som med kisseriet, jag får anstränga mig lite för att både få in och att få ut luften. Jag tror att diafragman har fått påhälsning av de här kvarstående symptomen den också. När jag blir trött släpar vänsterfoten lite grand, inte så att jag faller och knappt så att det syns men jag märker det.
Lite märkliga känselfenomen har jag också men de får jag medicin emot och något bättre har det blivit, det där kallvattnet som tidigare rann nerför ryggen känner jag inte längre av.


Nåväl, det här att bli sjuk och undersökt från tårna upp till minsta hjärnvindling och få klart för sig att man skulle åtminstone överleva, möjligen med lite sämre kroppsfunktioner än tidigare, det har förändrat mitt liv fullkomligt.

JAG blev på något vis värdefullare för mig själv. Min bild av mitt eget värde förändrades och ALLT skulle nu omvärderas i mitt liv. Det började med att jag köpte mig promenadpjucks och började gå. Sen slutade jag röka och började springa. Eller, springa var väl att ta i att kalla det. Lunka var väl närmare sanningen. Jag funderade mycket på mina relationer, mitt jobb, mina vänner, mina aktiviteter och även om det inte syns några större förändringar på ytan så finns de där, på insidan.

Under hösten påbörjade så seriös träning, nästan varje dag var jag ute och gick, lunkade, sprang. Såg över mina matvanor och gick ner i vikt. Från hiskeliga 94 till något mer modesta 84. 10 pannor utan att anstränga mig till döds. Sen fick jag trista besked och som vanligt reagerade kroppen med ett totalt energiläckage. Så vi kan säga att jag haft en månads träningsuppehåll. Vilket inneburit att jag nu väger 86 kg. Två kilo upp över jul och utan träning är väl rätt ok ändå.

På julaftons morgon lyssnade jag på P1´s Kropp och själ där Hillevi Wahl berättade om NMT, Nordic Military Training och mina tårar rann. Det där vill jag också, det där behöver jag, det där MÅSTE jag få uppleva! Och jag sökte på nätet och fann att den 17 mars kommer de hit! Den 17 mars kan mitt liv ändra mål och mening! Den 17 mars, då jävlar!
Det finns en bok, som Hillevi skrivit, Extremt kul, den beställde jag hem och sträckläste. Grät lite mer för det här vill jag också, det här behöver jag, det här MÅSTE jag få uppleva!
Så jag anmälde mig! Den 17 mars!

Plan tills dess;

Bli så lätt som det är möjligt på två månader.

I morse alltså första träningsturen på en månad. 4,5 km i snabb takt och sprang i uppförsbackarna! Jag ska åtminstone inte dö av utmattning den 17 mars!

Och jag lämnar inget av mig själv bakom....allt ska med, hela jag, hur stor eller liten jag än är, till kropp och själ. Och fram till den 17 mars ska jag sätta tre fingrar i ryggen på mig själv för jävlar vad jag vill, behöver och måste det här!